Långsamt, långsamt rör den sig framåt. Gör sig ingen brådska.
Jag ska lära av den lilla vinbärssnäckan på gruset som varken verkar bekymra sig om det som varit eller vad som komma skall.
Nuet är allt vi har och den verkar så fantastiskt medveten om det…
Långsamt långsamt, medveten om sitt mål, en gräsplätt några meter bort, men den litar på att den kommer dit
så småningom, inte besatt av att stressa mot målet. Varför skynda?
Genom att acceptera läget som det är just nu, gör det ingenting att gräset inte är här just nu.
Vi kan ha det rätt fint där det är lite grusigt också om vi tillåter oss att vara närvarande och har tillit
till att allt sker för vårt bästa. Då kan vi släppa hetsen och trivas med att röra oss långsamt, långsamt över gruset och vi kommer att nå gräset
innan vi anar det…